Någon sa att trädgårdsarbete är en av de mest sociala hobbierna en kan ha. Att dess innersta väsen kräver en publik, en social kontakt; ingen vill att blommor blommar osedda. Delad glädje dubbel glädje. Och visst ligger det något i det; att glädja andra är en stor del av motivationen bakom arbetet i trädgården.
Förra våren skulle det bli ett överdåd av blommor i rabatten vid entrén till huset där vi bodde tänkte jag. Från april till slutet av juni skulle olika sorters blommande lökväxter avlösa varandra i nyanser av vitt, blått, ljusrosa och ljusgult.
Våren före hade jag imponerats av blomsterprakten i stadens rabatter, och nu såg jag framför mig hur fin föreningens entré skulle bli och hur mycket alla i huset skulle njuta av den där jag låg på knä med lökjärnet i högsta hugg och benmjölskartongen redo i mitten på november.
Många knölar var det och det tog flera dagar innan alla kommit ner i jorden. Hunden höll mig sällskap. Kanske mest för att den ville ha koll på benmjölet, men ändå. Grannarna som passerade förbi på väg ut eller in, klappade den lite, berömde min flit och sa att de såg fram emot våren.
Det kändes bra; vackra rabatter betydde något för dem också. Vi var många som skulle få njuta. Mitt arbete var inte bortkastat och jag var riktigt nöjd när den sista lilla krokusklumpen var planterad och jag kunde lägga undan verktygen och låta vintern ta över.
Trodde jag.
Knappt hade jag lämnat rabatten så fick ekorrfamiljen korn på godsakerna jag stoppat ner. Helt obekymrat grävde de upp lök efter lök. Någon tipsade om chili och kanel som visst skulle kunna hålla de glupska gnagarna på avstånd, och jag rusade upp och ner för trapporna från lägenheten till markplan flera gånger varje dag och strödde kryddor i rabatten, men inte hjälpte det. Ekorrarna var hungriga, och blomsterlökar föll dem tydligen på läppen. Varje morgon hittade hunden och jag nya hålor i jorden och spår av små kloförsedda tassar. Det var inte på det här sättet jag hade tänkt dela med mig av frukten av mitt arbete… men hade jag något val? Att ta kål på ekorrfamiljen såg jag inte som ett alternativ, och jag lät mig inte övertalas av hunden, som hade en helt annan plan på gång.
Jag gav upp, och lade drömmarna om entrérabatten på samma ställe som andra krossade drömmar och gick vidare.
Det blev ingen vårblommande krispig pastelldröm att njuta av. En och annan tapper tulpan som på något sätt undgått ekorr-tabberaset stod där och såg ensam och olycklig ut någon vecka i maj. Det var allt. Men jag är inte den första i raden av odlingsentusiaster som fått sina planer omintetgjorda av något hungrigt djur tänker jag, så vad är det att gnälla över. Kanske ska jag ändå vara glad att lökarna kom till nytta i alla fall…
Hur som helst.
I år har jag ingen rabatt att plantera i, så jag gjorde en löklasagne1 i en kruka på balkongen i stället. Ett säkert kort. Så länge lökarna överlever vintern kommer jag att kunna njuta av dem. Inga ekorrmarodörer kommer åt dem där, det ser hunden till.
Krukan står under balkongbordet och jag har lagt en filt om den för att den inte skulle frysa för mycket. Men det känns lite snålt på något vis. Inte för ekorrarnas skull. De har samlat massor av ollon från eken utanför. Bara de nu minns var de lagt dem… Mer för att det faktiskt bara blir jag och hunden som kommer att kunna se blommorna eftersom de göms bakom balkongräcket. Jag tröstar mig med att om jag ställer upp krukan på bordet kan någon granne eller annan förbipasserande kanske få en glimt, men det blir ju inget överdåd jag bjuder dem på precis.
Sen kom jag på att det finns en massa andra varelser som kommer att bli superförtjusta. Humlor, bin, fjärilar och andra insekter kan ta för sig så mycket de vill. Ingen som stör. Och jag får känna att jag delar med mig av blommorna till någon mer än hunden, som ju ändå faktiskt inte bryr sig alls - om inte ekorrarna skulle komma på besök förstås...
En löklasagne kallas i världen av vårblommande lökväxter en ganska stor kruka i vilken lager med jord varvas med blomsterlökar, de största underst och sen mindre och mindre ju högre upp i krukan en kommer. Tanken är att blommorna kommer upp i omgångar så att krukan liksom sakta men säkert exploderar av blomster under några veckor.