Det är det gula som fångar mig den här morgonen när jag tar ut hunden på första rundan.
Vi är morgontrötta. Det är världen också. Allt runt om oss är gråbrunt fuktigt och dimmigt. Men så ser jag att forsythian i häcken intill grannhuset mitt emot har slagit ut. Gula blommor på en bar brun kvist. Hunden står förstenad, uppslukad av någonting; en rörelse längre bort, en liten vindpust, något djur kanske?
Jag väntar. Fotograferar. Försöker fånga de lysande blommorna, utan att få med den smutsiga vårvintersörjan omkring. Kommer att tänka på den lilla tufsiga påskliljan i fönstret i mitt arbetsrum. Den vars färg tränger så djupt in i ögonens innersta gömslen att jag måste kisa vid skrivbordet. Men här ute ser jag bara väl inpackade knoppar i svarta rabatter. För kallt att slå ut ännu.
Hunden rör sig långsamt vidare i sin värld, bland dofter och ljud som jag med mina trubbiga sinnen inte kan ta del av. Ny plats. Mer gult: varningsskyltar, hus, graffiti, loggor. Allt gult sticker plötsligt ut, tar plats och retar synnerven. Sätter i gång något i mig. Hunden får fart och studsar före uppför trapporna. Jag hänger efter i kopplet.
Vi klafsar genom tuvor av snö upp i parken och hittar en pöl med vintergäck som lyser gul under en hög fjolårskvistar. De påminner mig om hunden efter en dusch. Drypande våta, ser de på mig under lugg med något anklagande i blicken. Jag blir full i skratt och hunden med. Hon hoppar runt och drar i kopplet. Vill vidare nu, upptäcka mer, hälsa på fler.
Gråmjölken omger oss och Riddarfjärden ligger stilla där nedanför. I vanliga fall så spektakulär med den vackra staden och alla tinnar, torn och pastellfärgade huskroppar runt om sig. Men idag ser vi den inte, hunden och jag. Vi stannar inte upp en liten stund för att låta blicken vila i horisonten, vi glömmer bort den i allt det grå och går förbi. Vi har siktet inställt på något annat.
Vad hunden letar efter är oklart. Jag vill ha gult.