I våras bestämde vi oss för att flytta från vår lägenhet till en mindre. Vi har flyttat ofta med vår familj, så det var inget stort eller svårt beslut. Skälen till att vi gjorde det var många, framför allt berodde det på att det började eka i den förra lägenheten efter att några i familjen nu blivit vuxna och bestämt sig för att flytta ut. Vi som var kvar tyckte det kändes ödsligt och tomt i den.
De flesta flyttar jag gjort har följts av olika odlingsprojekt på de nya ställena. Små till en början och sedan allt större. Det är genom att stoppa händerna i jorden som jag kommer i kontakt, inte bara med mig själv, utan också med de varelser och organismer som lever runt mig. När jag gör det går tiden lite långsammare, jag andas lite lugnare, och blir samtidigt lite mer uppmärksam på den miljö jag har runt omkring mig.
Följaktligen fick radhusträdgården i Lund nya perennrabatter och rabarber under krusbärsbuskarna. Trädgård nummer två, som hörde till skånelängan, fick medelhavsväxter, rosenrabatter och grönsaksland med hösthallon i långa rader. När vi bodde i Västafrika minns jag en gräsmatta som särskilt utmanande bland alla vildvuxna tropiska växter och när vi bodde på en ö i Stilla havet fick hibiskushäcken och lichiträdet sällskap av passionsfrukt och granatäpple. I de bostadsrättsföreningar där vi hittills haft lägenhet här i Stockholm fick jag bli trädgårdsansvarig inom några veckor efter att vi flyttat in - det var alltid brist på folk som ville ta hand om trädgårdarna.
All odling, vare sig det är i en radhusträdgård eller i en djungel, handlar om att förvalta ett arv. Antingen det är en tidigare odlare eller den vilda naturen en tar över efter, så har det levt både växter och djur på platsen i många generationer innan en själv kom dit. Maskar och skalbaggar har bökat i jorden, frön har grott, rötter har letat sig fram i myllan och fjärilar, bin och andra insekter har besökt och befruktat blommor och träd. Ju bättre koll en har på dem som bor där, desto skickligare blir en på att förvalta deras miljö.
Så det första steget för mig i en okänd trädgård handlar alltid om att inventera. Att vänta med att sätta spaden i marken och i stället följa den över årstiderna, lära känna den och se vad som växer. Det långsamma arbetet med att efter en flytt till ett nytt ställe lära känna mina olika trädgårdar genom att försiktigt påta i dem till en början, har alltid hjälpt mig att känna mig tryggare, mindre främmande och mer hemma.
Nu, efter den senaste flytten behöver jag hitta en ny metod. Vår nya lilla lägenhet ligger i en större bostadsrättförening än den förra. Här har inte varje huskropp sin egen trädgård, utan alla ligger i en stor park med gräsmattor och träd om vartannat på traditionellt 40-talsmanér. Parken sköts av en trädgårdsfirma och inte av medlemmarna själva. Den är välskött och vackert böljande, vilket är ett plus jämfört med den platta lilla tufsiga gräsmatteplätt omgärdad av olika mer eller mindre invasiva ogräs som jag försökte få fason på vid vårt förra ställe. Samtidigt får de putsade ytorna mig att känna mig lite som en främling. Jag tittar på dem, går promenader bland dem, beundrar dem, men kommer inte riktigt i kontakt med dem.
Här kan jag inte planlöst påta i rabatterna och låta sinnena gå på upptäcktsfärd lite som de vill. Men jag kan ändå ta mig an och undersöka min omgivning. Inventera, anteckna, lära känna och följa vad som händer. Vilka är djuren, vad består jorden av och vilka är växterna som lever på den här platsen? Så småningom blir jag nog bekant med dem och då kommer hemkänslan att haka på efter hand tänker jag.
Snart känner du dig hemma även där, det är du expert på! :)