Varje år vid den här tiden ska naturen genom detta trauma. Efter månader av stillhet och vinterdvala väckas upp abrupt av en skarp solstråle eller ett kallt strilande vårregn. Slut på minusgrader runt fötterna, men fortfarande kyligt. Tvingas tränga upp och ut i den kalla, hårda, grå vårvintern. Piskas till förändring, förflyttning, framåt, framåt. In i nästa liv. In i våren och sommaren. Nu är det dags, nu kommer solen och ljuset tillbaka.
Jag gillar förändring. Tycker om när det händer nya saker, att få nya tankar, uppleva nytt, göra nya bekantskaper. Och ändå, ibland just när det händer mycket, kan energin dala. I år har jag inte längtat särskilt efter våren, utan i stället känt att jag vill vara kvar i vinterdvalan. Tänka färdigt i stillheten under snötäcket.
På somrarna när barnen var små besökte vi ofta mina svärföräldrars gård i Dalsland. Där stod tiden nästan stilla. Byggnaderna låg kvar på samma plats som de gjort sedan förra sekelskiftet, de knotiga äppleträden hade gammelfarfar planterat någon gång på 20- eller kanske 30-talet och kaffet dracks klockan halvelva varje dag sommar som vinter precis som det alltid gjort. Kardemummadoftande skorpor kunde tas ur ugnen under morgonen för att läggas upp på den gula kaffebrickan tillsammans med smör och ny-slungad honung och bäras ut i bersån lagom till kaffestunden. Det skedde vid samma tid och på ungefär samma sätt varje dag. Jag minns att vi stundtals tyckte att det var stelbent detta inrutade kaffedrickande. Att det kunde krocka med andra saker vi hade för oss, som att komma i väg till stranden, äta en tidig lunch, sen frukost, eller bara göra något annat än att dricka kaffe. Mina svärföräldrar brydde sig aldrig om vad vi tyckte. De drack sitt kaffe halvelva varje dag. Det var sen gammalt. Och så skulle det förbli.
Herakleitos, en försokratisk filosof som levde i det antika Grekland för ungefär 2500 år sedan ska ha sagt något i stil med: "Man kan inte två gånger kliva ner i samma flod". Han pratar om en vanlig flod, men också om tidens flod där livets vatten flyter, ständigt i rörelse framåt, bort, förbi. Den är aldrig likadan som ögonblicket före. I ständig förändring.
Nu i vår, när jag känt att jag ibland inte hinner ikapp allt nytt som sker runtom mig tänker jag på Herakleitos ord med förtröstan. Att det är så. Att det alltid varit så, även för de gamla grekerna. Att det ska vara så och att det är så det kommer att vara. Förändring är oundviklig och konstant. Det är inte meningen att vi ska hinna fånga den.
Och jag tänker på elvakaffet på mina svärföräldrars vackra gård i Dalsland där tiden nästan stod still. En konstant i en annars ständigt skiftande och föränderlig värld. Något att hålla fast i, en rutin, ett nav, en plats invid flodkanten där vi kunde samlas och en kort stund betrakta vattnet som flöt förbi och bara vara stilla.
Mina svärföräldrar dricker fortfarande kaffe klockan halvelva varje dag. Även om det inte längre är på gården i Dalsland. Jag dricker mitt runt klockan tio. Varje dag. Åtminstone i nu vår.
Som en Tanke för dagen!