Att bryta traditioner

om julgranen som fattas mig

Det blir ingen gran i år. Egentligen tycker jag att vi borde ha slutat för längesedan, men det har bara inte gått.

Jag älskar julgranen; att gå ner på hörnet några dagar före jul för att köpa den, doften av skog och nysågat trä, att välja ut den allra finaste, den som är precis rätt höjd, lagom tät, vacker och rak. Att kånka hem den genom stan, såga av några centimeter av stammen längst ner vid foten, försiktigt sänka ner i en spann med vatten och ställa på balkongen några dygn för att den ska vätska upp sig ordentligt innan den får komma in. Barren, hur de sitter på grenarna inborrade i barken, ettrigt vassa för att skydda mot hungriga djur eller klåfingriga människor, färgerna från djupt mörkgrönt till silvermint och den klibbiga kådiga stammen.

Att gå upp på vinden på lille julafton för att gräva fram julgranspyntet bland bråte och damm. Pyntet vi samlat på oss, ärvt eller som barnen pysslat ihop på förskolan, som år efter år försiktigt packas ner i lådorna igen när julen är över, och sparas till nästa år. Känslan när vi är klara och sjunker ner på golvet eller i soffan för att beundra den, hur den gnistrar och lyser. Att vakna på julaftons morgon och leta upp rätt ljus att vrida på för att tända den. Att allt är tyst och stilla. Bara granen och jag. Att beundra den där den står, dignande av det glittrande småpynt jag sett så många gånger förr och känna att det är nu. Nu den är här. Inte sen. Sen är den inte.

Den nu bortprioriterade granen vid förra årets julfirande

Det som får oss att skippa den är inte pengarna, vilket det nog egentligen borde vara med tanke på att vi brukar köpa sån där dyr närodlad svensk gran. Inte heller att det är en kamp att komma överens om vilken gran vi ska välja varje år (för det är det inte) eller jobbet med att bära hem den (det kan vi tåla). Stressen att hinna klä den, eller bråken om vem som ska hänga vilket pynt var tog slut när barnen blev större, så det kan vi inte heller skylla på. Inte heller att vi varje år tar in den och upptäcker att vi måste knipsa av toppen för att få plats med någon stjärna där uppe, eller den balansakt som krävs för att få den att stå rakt fastän den har en böj på stammen som vi råkat missa när vi valde den, för det har vi lärt oss leva med. Inte ens barren som täcker golvet i vardagsrummet redan den 27:e år efter år har fått oss att avstå hittills.

Tråkigt nog är det inte heller i någon slags tyst protest mot en allt mer ökande konsumtionshets eller av hållbarhetsskäl vi väljer att avstå, och det skäms jag över. För det är ju inte klokt att vi, alla miljoner hushåll i Sverige och i stora delar av övriga världen, ska hugga ner varsitt rimligt stort träd, bära hem det, fylla det med pynt och godis och förvara det inomhus för att sen slänga ut det visset och brunt bara någon vecka senare. Det är ju helt galet. Men jag älskar att ta in granen. Känslan av den, doften, traditionen, färgen, det vackra pyntet och ljusen. Jag vill inte vara utan den, så jag har aldrig förmått avstå. Det är ju så svårt att bryta gamla vanor, ge upp traditioner och sluta med sånt som en vet egentligen inte är så bra, men som en bara vill. Att stå emot känslan.

För oss handlar det bara om det praktiska. Vi flyttade till en mindre lägenhet där julgranen inte får plats. Inte ens en liten minigran får vi in. Varje millimeter av vår nya bostad är tagen i anspråk, antingen av en möbel eller av en yta som behövs för att det ska gå att förflytta sig mellan möblerna. Det är på nivån att vi måste välja mellan att antingen kunna fira jul i lägenheten över huvud taget, eller att ta in en gran. Och vi gillar att fira jul. Så det blir ingen julgran i år. Och jag sörjer den.

Ändå vill jag med detta önska dig en riktigt god och av granris doftande jul!